" Gallopera iväg då, eldhovade fålar. Mot Febus stall! Om Phaëton körde spannet Skulle han piska iväg er mot väster Och då var nattens mörker redan här. Dra för ditt sängomhänge natt för kärlek. Slut alla snikna ögon så att Romeo Kan komma i min famn i skydd för skvallret. Skönheten leder säkert två som älskar I deras riter; och om kärleken är blind Så trivs den bäst med natt. Kom stränga natt, Svartklädda, allvarsamma lärarinna, Och lär mig att vinna genom att förlora I spelet om min oskuld, min och hans. Min rodnad fladdrar som en otämjd falk; Dra huvan över den tills ängslan vågar Se kärleks gärningar som ärbarhet. Kom natt. Kom Romeo. Kom, du nattens dag; För du ska ligga här på nattens vingar Och skimra vitare än nysnö på en korprygg. Kom, ljuva natt, svartögda kärleksnatt. Ge mig min Romeo. Och när jag dör, Ta honom och skär ut honom i små stjärnor Så gör han himlens ansikte så fint Så alla blir förälskade i natten Och glömmer bort att dyrka solens glans. O jag har köpt en bostad åt min kärlek Men inte tillträtt den; jag själv är såld Men ännu inte tagen i besittning. Vad den här dagen är lång. Den är så lång som natten före festen Är för ett barn som har fått nya kläder Och inte får ta på dem"