Det finns någonting jag har velat skriva ur mig så länge, men inte vågat eller velat. Hon är det bästa jag har, ljuset i mitt liv och hon finns alltid där vad det än handlar om, men det är dags nu.

Idag träffade jag en cancersjuk kvinna på kliniken. Hon gick på cellgiftsbehandling. Försiktigt kom hon in i rummet, blek med en söt mössa och ett svagt leende på läpparna. - " Finns det inget kaffe här?" Försiktigt svarade jag att det enbart fanns Ness, och att det är snabbkaffe, men att det självklart fanns mikro till att värma det. Hon slog sig ner med en Looka, tittade på mig, och sa: "Jag förstår nu varför ungdomar bär mössa inomhus, jag har ju det. Jag har varit sjuk i över 4 års tid. Jag går på cellgifter, ska snart opereras och efter det blir det strålning, sjukdomen har spridit sig från bröstet och vidare. Mitt hår har fallit av, det är bara lite ängla hår kvar här under. Jag kände mig helt tom, visste inte vad jag skulle säga eller göra, för ingenting jag sa eller gjorde kunde förändra hennes situation. Hon titta djupt in i mina ögon och frågade ifall jag hade bröstcancer, jag titta bort och sa tyst... nej men min mamma har det.

Min mamma har varit sjuk i lite över ett års tid. Det började med att hon kände en liten knöl precis bredvid bröstvårtan. Läkarna sa att det förmodligen bara var någon slags cysta som var helt ofarlig. Vid närmare kontroll stod man inte fast vid detta, det fanns en tumör som omedelbart krävde ytterligare undersökningar. Jag kunde se tomheten i min mammas ögon, jag höll om henne när ingen annan fanns där, hon grät ohejdat mot mina axlar. Sen började processen. Vi åkte till Linköping där dem tog cellprov, en lång spruta som förs in i bröstet för att få tag i celler som åker ner till ett labb för att undersökas. Efter det tog det inte lång tid innan hon fick opereras. Operationen gick bra. Jag och Christoffer bodde hos henne i en veckas tid för att hjälpa henne med det mest väsentliga. Lite längre fram gjorde dem ytterliggare en operation för att få bukt med "det svarta" som hon kallar det, detta ledde till en komplikation där såret gick upp och hon fick akut opereras igen. Efter detta har allt gått relativt bra.

Sen kom strålningsbehandlingen, 5 veckor, 5 dagar i veckan i Linköping. Därefter hormontabletter som hon inte ville äta på grund av att dem kunde framkalla bland annat proppar. Nu har hon fått två proppar i sidan och ska snart in på skelettröntgen för att se så cancern inte sitter där.

Jag älskar min mamma, och skulle göra vad som helst för att hon skulle må bra, att se sin mamma lida till den gränsen att dem är helt färdiga är det tuffaste en dotter kan göra. Men jag fanns där när ingen annan gjorde det, hon har gett mig liv och har alltid stöttat mig, resan är långt ifrån klar, men jag kommer aldrig att backa för att finnas där för henne. Så läser du det här mamma, så vill jag bara säga att jag älskar dig...


Och till alla andra, var inte rädda för att känna efter, gör det hellre för många gånger än för några.. Det är aldrig försent.