Jag kan inte acceptera det faktum att tystnaden börjar göra mig osäker. Jag vill att du hör av dig, även om jag vet att det bara förvärrar mitt sätt att försöka släppa på känslan som infinner sig i mitt bröst.Du är du, och kommer alltid att vara det. Men jag älskar den delen av dig då du skrattar och du ler, men det finns inget mer jag hatar än mörkret i dina ögon, du finns kvar även om jag önskar att du försvann för länge sen. Det måste få ett slut. Jag klarar inte den här separationen, kan det verkligen vara så att en människa tänker jätte mycket på en annan, medans den andra inte tänker alls?